Ett centralanslutet larm, såväl inbrotts-, brand- som process- övervakningslarm m fl, innebär i stort sett alltid en ökad risk för skada eller falsklarm vid blixtnedslag i närheten av eller direkt i en larmad anläggning. Orsaken till detta kan t ex vara att larmanläggningen eller åskskyddsanläggningen har installerats oberoende av varandra utan hänsyn till den verkan som kraftmatande nät och larmledningsnät har på varandra. Det är av stor vikt att samordna installationerna för att åstadkomma en så störningsfri drift som möjligt. Även om yttre åskledare ej finns bör som minimiskydd finnas överspänningsskydd i form av rätt placerade och monterade skydd på inkommande el- och teleledningar, se ventilavledare.

På speciellt utsatta ställen kan larmöverföringen ordnas med trådlös* förbindelse, där emellertid laddningslikriktaren också måste skyddas mot blixtens verkningar. Korrekta installations- och skyddsåtgärder kan kraftigt minska risken för såväl skada som för onödiga larm.

*Trådlös förbindelse är inte tillåten för anläggningar med högsta säkerhetsklass.

Sammanfattande råd:

Varje enhet i larmsystemet bör ha viss minimitålighet mot åsköverspänningar. Denna tålighet bör vara verifierad och dokumenterad t ex enligt IEC 61000-4-5. Endast med viss minimitålighet på apparaterna är enkla effektiva skyddsåtgärder möjliga.

1. Inkommande ledningar för strömförsörjning och signalöverföring mm bör föras in i byggnaden samlat och nära införingsstället förses med överspänningsskydd (t ex ventilavledare respektive gasurladdningsrör) kopplade mot en och samma referens (vanligen inkommande elnolla i huvudelcentral) med kort minst 6 mm² kabel. För anläggningar som t ex ur sabotagesynpunkt har inkommande ledningar från olika riktningar kan spänningsutjämning i många fall istället göras mot byggnadens armering. Larmsignalöverföringen kan också ordnas med trådlös förbindelse vilket förenklar skyddsåtgärderna men som ger lägre skyddsklassning på grund av risk för (avsiktlig) störning.
2. För att minimera risken för induktion bör larmnätet byggas upp stjärnformat parallellt med strömförsörjningsnätet.
3. Om systemet består av flera enheter som försörjs med både elkraft- och larmledningar, något som är normalt i större anläggningar, bör lokal spänningsutjämning ske vid varje sådan enhet. Skyddet kan ytterligare förbättras genom att isolationen mot störningar från elkraftnätets förstärks genom insättning av isolationstransformatorer vid varje nätmatningspunkt. Detta minskar risken för störströmmar och genom att transformatorerna normalt har 5-10 kV isolation mellan primär- och sekundärsida och skilda lindningar minskar också risken att delar av blixtströmmen passerar apparaten.
4. Vid skydd mot direkta blixtnedslag i den larmade byggnaden för anläggningar med byggnadsåskskydd måste det minsta erforderliga avståndet mellan t ex larmdetektorer och larmledningar till åsskyddsanläggningen eller delar i metallisk kontakt med åskskyddsanläggningen bestämmas. Det är nödvändigt att avståndet är tillräckligt stort. Det erforderliga avståndet kan beräknas enligt gällande åskskyddsnormer (SS 487 01 10 samt IEC 61024-1. Om avståndet inte är tillräckligt kan larmet orsaka brand vid blixtnedslag. Se även IEC 61024-1-2 Guide B: Protection of structures against lightning.

För stora system finns nya typer av brandlarmsystem på marknaden där vissa kritiska ledningar ej längre behövs utan istället ersätts av ett slangsystem genom vilket luft/rök sugs till lämpligt placerad detektor.