Åska och blixtnedslag

När jordytan uppvärms av solen, stiger luften uppåt. Om den är fuktig kan den då bilda åskmoln. Längre upp i de kallare luftlagren bildas vattendroppar och iskristaller, som ger upphov till en elektrisk uppladdning.
Den elektriska laddningen kan urladdas i form av blixtar mellan moln (molnblixtar) eller blixtar mot jorden. Jordblixtarna består normalt av en eller flera förurladdningar som var och en åtföljs av en huvudurladdning. Jordblixtens förurladdning utvecklas normalt nedåt från molnet i steg om cirka 100 meter. När den är tillräckligt nära marken uppstår mötande urladdningar från föremål på markytan, t ex träd, kyrktorn eller hus. Blixtens styrka, föremålens höjd över marken och avståndet mellan föremålen avgör hur högt upp urladdningarna från jorden når. När förurladdningen nått kontakt med ett föremål går också huvudurladdningen dit, och därmed upphör de mötande urladdningarna från andra föremål. Från mycket höga föremål kan förurladdningar utvecklas uppåt mot åskmoln på stort avstånd.
I Sverige åskar det mest under juni - augusti. Åskväder inträffar ofta under eftermiddagen, och varar i allmänhet någon timme.

Totala antalet blixtnedslag i Sverige varierar år från år. 1987-1999 har antalet nedslag registrerats med ett s k blixtlokaliseringssystem enligt följande:

Antal blixtnedslag årsvis 1987 — 1999 i Sverige uppmätt med blixtlokaliseringssystem.

I medeltal innebär detta att på Sveriges 450000 km² yta så sker årligen 0,1-0,6 nedslag per km² och år. Ett medelvärde över 12 år för hela landet med ovanstående mätvärden som underlag ger 0,2 blixtnedslag per km² och år. Lokalt kan stora variationer förekomma. En åskrik sommar i Kalmartrakten uppmättes t ex ett ca 40 gånger större värde än årsmedelvärdet. I centrala Göteborg uppmättes under en enda dag i augusti 1997 flera blixtar än vad som normalt förekommer i Göteborg under ett helt år.